Frankrikeliv

Jaha, så har vi kommit till slutet på vår vistelse och bloggandet här ifrån Marseille. Imorgon stänger vi internetförbindelsen och på fredag går flyget till Sverige. Vi får se hur det går med bloggandet framöver. Det vore kul om det blev en fortsättning, inte minst för att hålla kontakten med de som jag brukar diskutera ditt och datt med på deras och vår blogg. Men jag misstänker att det kommer att kännas lite mindre motiverat att hålla bloggen levande i Sverige. Kanske blir det en Stockholmsblogg, kanske inte. Det får framtiden får utvisa.

Hejdå Marseille!

Jag ska försöka mig på en liten summering av vad jag kommer att sakna från Frankrike när vi är tillbaka i Sverige och vad vi ser fram emot att återse:


Det här kommer jag att sakna från Marseille:
* Det varma vädret, Calanquerna och de många härliga utsiktspunkterna.
* Det stora utbudet av oliver, färsk frukt och grönsaker.
* Picard, frysaffären som bland annat har köttfärs fryst i små "korvar", så man kan ta precis så mycket köttfärs man vill ur frysen, frysta osaltade puréer av olika rotfrukter som blir perfekt barnmat till Melker till samma pris som att köpa rotfrukterna, och diverse delikatesser som smakar som färska fast de är frysta.
* Utbudet av bakverk, croissanter, "pain au chocolat" och små bakelser smäckade med mörk ckoklad.
* De trevliga grannarna och alla andra som är beredda att stanna upp för en liten pratstund om allt mellan himmel och jord.

Det här ser jag fram emot att återse i Sverige:
* En del svensk mat förstås, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Kanelbullar är det enda jag kommer på på rak arm. Lax, sill, knäckebröd och mycket annat har vi faktiskt fått tag på här nere också.
* Kinesisk, thai, indisk och all annan mat som har en liten gnutta hetta i sig.
* Fikakulturen. Mysiga kaféer där man kan ta en kopp kaffe när som helst på dagen med något gott till. Låter kanske lustigt men det är faktiskt väldigt svårt att få tag på här nere, trots de goda bakverken.
* Gott lösviktste i en massa olika smaker.
* Att kunna prata med myndigheter och göra sig förstådd på en gång, veta var man ska vända sig och att allt nästan, nästan alltid löper problemfritt och smidigt.

Och nu blir det mer ögongodis för släkten... video finns här.

Nu börjar det märkas på allvar att vi har ganska lite tid kvar i lägenheten här i Marseille. Senaste veckan har det "försvunnit" saker i rask takt, först var transporten till Sverige här i fredags och hämtade lådor, i helgen kom flera kompisar och hämtade saker som vi sålt eller gett bort och i måndags var det dags att säga hejdå till Linnea, våran bil. Vi sålde den till vår italienska väninna, vars mamma också haft en Fiat Punto, så det kändes som att den har kommit i rätta händer.

Ja, så nu sitter vi och äter på balkongbordet, tv:n är såld och datorn står på det lilla soffbordet. I sovrummet finns inga sänglampor, bara taklampan. Men mest saknar vi nog kaffebryggaren och mikron. Helt otroligt att tänka sig att vi klarade oss utan båda i över ett år i början här.

I den lätt ekande lägenheten kryper Melker omkring på allt längre eskapader. Golvet är iskallt, så Robban flyttar tillbaka honom...tjogvis? med gånger per dag till mattan där han förr satt så snällt, känns det som. Vi börjar så smått undra om "smekmånaden" är över? Dels så kräver en mobil bebis 100 % uppmärksamhet för att inte hitta på något "dumt", dels är han inte alls en sån där glad och alltid leende liten bebis som han var i början längre. Han gallskriker om man tar någon olämplig "leksak" ifrån honom, han gallskriker när man lägger honom på skötbordet, han gallskriker när han inte får äta själv, eller snarare: kladda med maten, han vill inte alls sova när han är trött och ibland gillar han inte alls våra gäster som kommer på besök. Helt enkelt väldigt, väldigt mycket vilja i den där lilla kroppen. Men det känns ju också skönt på ett sätt. För att inte vara alltigenom negativ måste jag säga att jag trodde det skulle vara ännu jobbigare med barnskrik än vad det är. Innan jag fick barn var det ju ganska jobbigt att höra barn skrika, och jag trodde att det skulle bli ännu värre med ens eget barn. Men sanningen att säga blir man ganska immun. Iallafall när man vet att det är såna saker han skriker över, att det är något han inte gillar, helt enkelt.

Vi är ju på väg tillbaka till Sverige efter drygt två år i utlandet. Jag börjar så smått summera och fundera på vad som egentligen hunnit hända på denna tid? 2 ½ år är ju inte jättelång tid, så några revolutioner borde det väl inte vara direkt. Men så börjar jag tänka lite. När vi åkte i oktober 2005, tyckte jag att platt-tv var en lite "onödig" grej som tekniknördar och folk med för mycket pengar kunde ägna sig åt. Nu känns det som att det finns minst en platt-tv i var mans hem. DVD-spelaren är tydligen också på väg ut och på väg in är nästa format, blu-ray.

På internet har det inte hänt mindre. Bloggarna gjorde sitt intåg i mitt liv iallafall, även om de fanns innan. Facebook är väl det största exemplet på senare tid på diverse communities som folk hänger på en större eller mindre tid av dygnet. Men jag undrar om inte Youtube är en ännu större omställning, konceptet iallafall, även om varumärkena brukar komma och gå. Med konceptet menar jag att tillhandahålla fria videosnuttar till alla som vill se. Om jag får sia om framtiden lite undrar jag om inte just Youtube kommer att innebära en del problem för de traditionella medierna. De har hängt med i utvecklingen på nätet så här långt, i och med att de kunnat sälja annonsplats på sina hemsidor. På så sätt har de kunnat försörja sitt redaktionella innehåll utan att ta betalt av läsarna. Men kommer inte denna möjlighet att försvinna när företagen inser att de kan lägga upp reklam gratis på Youtube?

Ska man fortsätta utanför teknikvärlden så har ju den svenska posten varit igång med sin egen nedläggning i ett antal år. Nu är det Svensk kassaservice som ska läggas ner. I och för sig tycker jag inte att detta är en alltigenom negativ utveckling, men jag blir ändå lite... snopen, eller nostalgisk kanske, när en sådan institution bara läggs ner utan vidare åthävor eller ceremonier. Särskilt kanske efter att man upplevt den franska La Poste, som fungerar som svenska Posten gjorde förut. Snabb, billig och 100 % tillförlitlig leverans av post från lättigenkännliga kontor som inte ägnar sig åt några konstiga sidoaktiviteter.

Ja, just det, nu kom jag på en sak till. Wikipedia! Även om inget ska bara accepteras rätt upp och ner så är jag bra nära med Wikipedia. Så bra! Kollar in historiken och noterar att de egentligen inte kommer in i 2 1/2 årsspannet, men jag upptäckte dem iallafall under denna tid, så de får vara med på ett hörn de med.

Nu har Roslagens Europatransport hämtat våra kartonger som i denna stund gör sin väg till Sverige. Stor och glad chaufför kom förbi igår med sin följeslagare och hämtade upp inte allt för många kartonger. Enda tunga saken var vårt 40-60 kg bord som jag varnade chauffören för, men han tog upp det och gick iväg för att sen också lyfta upp det i skåpet på lastilen...hyfsat imponerande måste jag säga. Idag tog vi en prommis på stranden med Melker i rygg-bärsäcken..Sofia shoppade loss ordentligt när vi på väg till bilen och gjorde ett stopp i Billabong/Element butiken.

Nu har vi varit iväg till CAF kontoret för att säga till om att vi flyttar och sett till att vi får en E405 blankett som gör att vi kan få föräldrapenning i Sverige. Utan denna blankett som visar att vi inte fått ngn föräldrapenning härnere så kommer vi inte få föräldrapenning därhemma. Förhoppningsvis kommer vi att få den hemskickad, han sa så i varje fall.

Uppdatering: På begäran kan jag lägga till att CAF, Caisse Allocataire Familiale, har hand om att dela ut alla bidrag som har med "familjen" att göra, dvs barnbidrag, bostadsbidrag etc. CPAM har hand om att ersätta sjukvårdsutgifter och lön när man är sjukskriven, det finns en annan organisation för arbetslöshet och ytterligare en för pensioner.

En sak som slagit mig härnere är hur filminspirerade poliserna verkar vara. En gång nere i Vieux Port kom en polisbil handbromssladdande längs Canebiere, enda motgången var att en gammal tant med rullator var på väg över på gatan som de skulle in på så de fick snällt stå still efter en hyfsat snygg sladd. De tokvarvade dock motorn för att visa att de var stressade för att sen göra en burnout och försvinna i ett stort rökmoln. Igår var det dags igen, jag var till banken för att lösa in ett par checkar och skulle sedan köra iväg med bilen. Jag tittade i sidospegeln och lät bilarna passera, när jag sedan såg bakåt att det blivit rött ikorsningen var jag på gång ut. Jag såg då att en vespa med två killar körde mot rött och väntade på att de skulle passera, sen tittade jag bakåt en sista gång och började köra ut. När jag var på väg ut hörde jag skrik och bråk framför bilen, jag tittade upp och såg att vespan hade vänt och höll på att köra tillbaka mot mig slingrit och tidsvis på bakhjulet men nu med en tredje man hängades längs halsen på passageraren. En fjärde man med batong sprang mellan bilarna efter. När de passerade mig var farten ganska hög varav polismannen släppte taget om halsen och hoppade av följt av ett snyggt rullfall. Genast kom det två civila polisbilar från angränsande gator och tog upp jakten en tredje civilbil plockade upp herrrarna som nu stod bredvid mig och försvann i ett rökmoln. Sedan kom fler polisbilar och jada jada. Hur som helst skulle jag vilja se svenska poliser springa i kapp vespor och slänga sig om halsen för att sen hänga där tills det inte går längre:) eller göra handbromssladdar på Hamngatan i Stockholm.
Den andra händelsen som lagt sig på minnet är när Sofia vaknade i natt och skrek ööööaaannööö, varav jag yrvaket tittar upp och ser att hennes ögonvitor är riktade mot Melkers säng, jag vänder blicken mot Melker och ser att han förvånat sitter och tittar på oss lite skrapandes med handen mot väggen, för att sen börja skratta och rumpstudsa lite. Jag lyfter snabbt ned honom i sängen och känner mig en aning stressad över vad kunde ha hänt. Vi var dock lite ledsna över att ha missat första gången som han lyckades sätta sig upp men glada över att han inte dragit sig över kanten. Nu måste jag sänka madrassen till nedersta läget. Melker var hur som helst överlycklig och lekte minst en halvtimme till hos mamma och pappa(han förstod nog att han gjort ngt nytt)

Melker ja, det händer saker i en ruskig fart. Att han kan resa sig med stöd av soffan har ni sett, nytt sen dess är att han även kan sitta med soffan bakom ryggen, vända sig om till knästående och därefter resa sig mot soffan. Rörligheten går också framåt, han fortsätter med sin kravlande/ålande stil oförtrutet. Numera även rumpstudsande alltså. Det går nästan smärtsamt långsamt. Tittar man på honom så ser man inte att han förflyttar sig. Däremot om man tittar bort några minuter, och sedan tittar dit igen så ser man att han flyttat sig några centimeter. Vilket inte hindrar honom från att använda sig av studsandet alltså. Och från att inte kunna röra sig alls är det ju ett stort framsteg för honom. Man kan riktigt se hur han spanar in något han vill åt någon meter bort, fixera blicken och sedan sätta igång. Man får intryck av att han skulle kunna fortsätta över Kilimanjaro för att få tag i det han vill ha.

Annat nytt är att han börjat använda pekfingret till att peka och känna på saker. Det är lite som att börja om på nytt, allt han slagit på med handen förut ska nu petas på med pekfingret. Han verkar inte kunna gör skillnad på prickar i ett mönster och saker man faktiskt kan ta på, allt ska petas på. Vi har också börjat ge honom små brödbitar och riskorn som han petar i sig när vi äter. Sen har han hittat sin tunga. Han slickar sig eftertänksamt runt munnen, och sen petar han på den, förstås. Ganska sött.

En annan söt sak är att han börjat säga "aa-aa" och "ää", med olika tonfall, ungefär som man säger "ja" och "nej" i telefonen. Man kan ha ganska roliga konversationer där man frågar honom olika saker och får "aa-aa" ungefär som "det tycker jag också" eller "aah!" ungefär som "men det är väl självklart!" till svar.

Sofia har spenderat några dagar på sjukhus, så jag har haft gubbsen för mig själv i 4 dagar. Vi har tagit långa sovmorgnar och lapat sol och haft det allmänt trevligt. Nu har Sofia kommit hem....Skämt åsido, Sofia får tråkigt nog inte bära tungt(vilket innebär Mellis på) på en månad(!) Sofia är förstås ledsen över det, mindre ledsen över att inte behöva packa kartonger,matkassar eller senare-resväskor och Melker. Förresten....Melker har blivit en sån där..ni vet..en sån där...hmm...rumpstudsare. En Rumpstudsare som studsar fram till soffan för att sen 30-40cm i från den dödsföraktat studsa en sista gång samtidigt som han kastar sig fram...han får givetvis tag i kanten och släpar sig med de sista krafterna upp till ståendes. Har jag talat om förresten att det är en vattenläcka i hela golvet i lgh:n. Kommer inte sakna dom när vi flyttar. Idag köpte jag förresten 15m bubbelplast inte för att jag behöver så mycket utan bara för nöjet att få ploppa lite bubbelplast sen:). Nej nu måste jag mata de två blodsockermonstrena innan de får fall och pappa blir målet för all ilska!

Månadens inlägg hos Tolken ska handla om födelsedagar. Jag har fyllt år för ett par veckor sedan, så det ligger ju ganska bra i tiden för mig.

Födelsedagar, och även julen, har alltid varit viktiga i min familj, och jag har nog i grunden tagit efter det. Jag har tyckt att det är roligt både att ge och att få presenter. Speciellt har det varit viktigt med överraskningsmomentet, att man inte vet vad man ska få i present i förväg. Det ska helst vara en "sak" man får i present, inte pengar, presentkort eller liknande. Jag vet ju att det finns andra familjer där man pratar om presenter i förväg, och kanske även provar ut något plagg eller så. Men så har det inte varit hos oss. Mina föräldrar har alltid "hyschat" kring presenterna och till och med gömt de inslagna paketen. Den allra bästa presenten tycker jag är något som mottagaren inte önskat sig, utan att givaren har tänkt ut något som passar, som mottagaren inte tänkt på själv. Detta gäller både presenter som jag själv ger och dem som jag får. Det är förstås inte alltid, kanske inte ens oftast, som man lyckas tänka ut något riktigt bra. Trots det tycker jag nog att "överrasknings-momentet" vinner över önskelistan i längden, för man blir så himla glad när man insett att givaren ägnat lite energi åt att tänka till på vad som kan passa en.

De senaste två-tre åren har jag däremot taggat ner ganska ordentligt med förväntningarna på presenter och rentav blivit anti, både vad gäller att fira min egen födelsedag och dessvärre även att hitta på presenter till andra. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag reflekterat över vilken kommersialiserad värld vi lever i och att det är ganska onödigt att ge varandra en massa prylar. Kanske för att vi inte har samma "vardags-kontakt" med familjen längre när vi bor utomlands, och då blir det svårt att hitta på bra presenter. Kanske har det helt enkelt bara varit mycket annat att tänka på. Robban kommer också från en av dessa familjer där födelsedagspresenter inte varit fullt så viktiga. Höjden av "vuxenpoäng" eller icke-romantik, vad man nu vill kalla det, nåddes väl i julas, när Robban och jag köpte en tavla som vi båda gillade i gemensam present till varandra. Men egentligen tycker jag att den här inställningen är ganska tråkig, så jag hoppas lite innerst inne att det är en period som jag är inne i och att den går över. Kanske blir det skillnad nu när Melker växer upp. Det är ju roligare att ha kalas när det är barn med i bilden.

Medan Robban satt här hemma och skrev om barnuppfostran hamnade jag i en lång diskussion i kommentarerna till ett inlägg av Anna i Malaga om samma sak. Titta gärna in där, roligt och tankeväckande att ta del av allas åskiter. Verkligen ett ämne som engagerar. Vi ska ha "utflyttningsfest" för 20 personer ikväll, så jag hinner inte skriva så mycket mer nu. Vi flyttar inte förrän om en månad, men det passade bäst att ha festen nu.

Följ denna länk så kommer ni dit

Tänkte skriva lite mer om detta ämne då det intresserar mig en del:). Tidigare skrev jag att ge barnet uppmärksamhet var viktigt, att ge uppärksamhet innebär också att ge tid. Hur får man tid till detta? Mitt svar- rutiner. Jag kommer hänvisa mycket till mitt jobb som läger och kolloledare. På ett läger får du helt plötsligt

* Ett stort antal barn som är lika olika som de är många.
* Ett stort antal viljor samt ett stort antal behov.

Du har till din hjälp ett begränsat antal ledare och begränsat med tid. Hur gör du?

Du inför rutiner. Med hjälp av rutiner sköts det triviala som hygien,städning, tider av barnen själva istället för av irriterade ledare. Genom att vara konsekvent i början får man in ett beteende som gör att mycket tid helt plötsligt kan användas till att göra roliga saker och aktiviteter med barnen. Ganska intressant är att 95% av barnen mellan 9-15 års ålder får en chock när de inser att de måste bädda sängen och städa rummet själva följt av en inspektion varje dag! Moroten? Det hela är en tävling med ett pris i slutet. Inspektörerna klär dessutom ut sig till olika roliga personer varje dag! Barn kan hjälpa till att ta undan disk! De kan hjälpa till att ta undan maten från bordet! De kan städa rummet! De kan bädda sängen! Var konsekvent och få in dessa rutiner och ni får hur mycket tid som helst till skoj och bus och slipper onödigt tjat och bråk om saker som ska göras. Det viktigaste med rutiner är att de inte är grundmurade. Finns inga rutiner som inte behöver ruckas på, alla kan ha en dålig dag och behöva ett frikort. Tänk på er själva, ingen har väl ett problem med en chef som ställer krav, det är ofta när kraven blir för höga och chefen för oförstående som problemen sätter in. En chef som uppmuntrar när det går dåligt eller låter en få andrum när kroppen säger ifrån är ofta uppskattad och respekterad som man gärna gör tillfreds Ungefär som en hunds beteende mot en duktig matte eller husse:)

Har läst en del blogginlägg och artiklar i tidningarna om barnuppfostran. Jag och Sofia brukar också diskutera detta ämne på kvällarna, hur man ska göra och så vidare. Nu senast är det kometmetoden som är i ropet, jag är själv ingen expert på just den och har heller inte lusläst alla artiklar, men det verkar vara en ignorera dåligt beteende och uppmärksamma bra beteende. Jag tänkte nu dela med mig om mina tankar och erfarenheter(som är ganska ringa). Jag har som ni vet en bebis som är snart 8 mån och som därmed inte behöver så mycket uppfostran utan bara en massa kärlek, skoj och bus(som Sofia redan nämnt). Men jag arbetar på sommaren med kollo och lägerverksamhet vilket innebär att jag möter och lär känna en massa barn under ganska långa och intensiva perioder. Dessa barn varierar ganska stort i beteende från lugna till ,glada,busiga,osäkra,stökiga,bråkiga, stökig och bråkig och vilda..ni fattar. En gemensam nämnare för riktigt stökiga och vilda barn brukar vara att de mår dåligt över ngt och detta är viktigt inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Ofta är föräldrarna inte tillräckligt med sina barn. De gladaste barnen man möter har oftast föräldrar som är väldigt intresserade för vad barnen har för sig och intresse för verksamheten i övrigt. De artiklarna jag läst om olika metoder verkar också inriktade på barn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Detta kan bero på att föräldern är ensamstående och måste jobba mycket för att klara livhanken, vilket resulterar i att barnet börjar söka uppmärksamhet i dåligt beteende vilket resulterar i en trött och nu arg förälder vilket resulterar i att en dålig karusell börjar. I dessa fall tror jag att en kurs kan hjälpa till för att bryta både föräldrars och barns beteende. Men jag tror med betoningen tror att de bara används där beteendet har spårat ur. I normalfallet tror jag inte att en förälder sätter sitt barn i ett tomt rum som bestraffning för att han/hon skriker och bråkar utan snarare när han/hon skriker och bråkar veckovis med en lika skrikandes och bråkandes förälder.
Självklart varierar uppfostrandets metoder lika mycket som situationerna som de ska användas i men generellt tror jag på att spendera mycket tid med barnen och vara intresserade av vad de gör är bästa metoden.
Under min utbildning som lärare träffade jag på en suverän lärare som hade en superklass. Jag frågade henne över en kaffe hur hon arbetade. Svaret var en aning överraskande tyckte jag då. -Jag behandlar dem som jag behandlar min hundar. Det vill säga hon var tydlig med vem som bestämde i klassrummet hon visade dem extremt mycket kärlek och avslutningsvis såg hon till att de blev väldigt stimulerade.
Det var väldigt kort och generellt om en område som är så så laddat. Får skriva lite mer om det pö om pö.